forserum

Det är väldigt svårt att beskriva vad jag känner efter att ha spenderat två dagar i småländska Forserum. Ännu svårare är det att sammanfatta känslorna.
Förmodligen är det därför jag är fotograf, och inte skribent.
Men det som snurrar runt i medvetandet just nu - så här tätt inpå - är att jag förvånades över att det var så lätt att komma till tals med de människor som vill minska (eller kanske helt ta bort) invandringen.
   Rasisterna, helt enkelt.
   Det var så helt ok för dem att tala om somalierna i Forserum i så negativa och kränkande ordalag.
   Beror detta på att dessa åsikter är så vanliga här (och kanske överallt)?
   Jag kanske har ett snävt stockholmsperspektiv på den här frågan, men jag blev förvånad och lite chockad.
   När jag körde hem inatt längs med en tom E4 och genom lätta dimsjok lyssnade jag på Håkan Hellström på högsta volym.
   Jag ville lyssna på kärlek och empati.

Mohamed Ahmed, Ahmed Ibrahim och Mohamed Ahamed vid Rosenholmsskolan.

 Fackeltåget gick genom Forserum på fredagskvällen.

 När höggravida Bulsho Abdulaahi Mohamed satt på tåget till Nässjö, samlade plötsligt en man som satt mittemot henne ihop grus från golvet och kastade det i hennes ansikte.

Amina och Aliah, döttrar till Bolsho Abdulaahi Mohamed.

Rutorna till den somaliska föreningen har krossats vid flera tillfällen.

 Inne i lokalen ligger stenar fortfarande kvar.

Alvar Gustafsson, Rune Wärn, Gösta Ekedahl och Lena Sandström sitter på en bänk på torget med hundarna Wilma och Rambo. De suckar över uppståndelsen i riksmedia och Rune säger "- Det är orättvist. Vi har inte gjort oss förtjänta av det här."

 En svensk flagga har hängts ut på fasaden på ett hus längs vägen där fackeltåget till stöd 

för somalierna går.