forserum

Det är väldigt svårt att beskriva vad jag känner efter att ha spenderat två dagar i småländska Forserum. Ännu svårare är det att sammanfatta känslorna.
Förmodligen är det därför jag är fotograf, och inte skribent.
Men det som snurrar runt i medvetandet just nu - så här tätt inpå - är att jag förvånades över att det var så lätt att komma till tals med de människor som vill minska (eller kanske helt ta bort) invandringen.
   Rasisterna, helt enkelt.
   Det var så helt ok för dem att tala om somalierna i Forserum i så negativa och kränkande ordalag.
   Beror detta på att dessa åsikter är så vanliga här (och kanske överallt)?
   Jag kanske har ett snävt stockholmsperspektiv på den här frågan, men jag blev förvånad och lite chockad.
   När jag körde hem inatt längs med en tom E4 och genom lätta dimsjok lyssnade jag på Håkan Hellström på högsta volym.
   Jag ville lyssna på kärlek och empati.

Mohamed Ahmed, Ahmed Ibrahim och Mohamed Ahamed vid Rosenholmsskolan.

 Fackeltåget gick genom Forserum på fredagskvällen.

 När höggravida Bulsho Abdulaahi Mohamed satt på tåget till Nässjö, samlade plötsligt en man som satt mittemot henne ihop grus från golvet och kastade det i hennes ansikte.

Amina och Aliah, döttrar till Bolsho Abdulaahi Mohamed.

Rutorna till den somaliska föreningen har krossats vid flera tillfällen.

 Inne i lokalen ligger stenar fortfarande kvar.

Alvar Gustafsson, Rune Wärn, Gösta Ekedahl och Lena Sandström sitter på en bänk på torget med hundarna Wilma och Rambo. De suckar över uppståndelsen i riksmedia och Rune säger "- Det är orättvist. Vi har inte gjort oss förtjänta av det här."

 En svensk flagga har hängts ut på fasaden på ett hus längs vägen där fackeltåget till stöd 

för somalierna går.

 

världens lyckligaste förlorare

Igår kväll fick jag en lektion i vad begreppet "fotbollsglädje" står för.
Långholmen FC - ett gäng inflyttade engelsmän som bildade fotbollslag på puben Southside i Stockholm - mötte det anrika IFK Göteborg i Svenska Cupen.
IFK Göteborg vann med 9-0.

Men det var inte, som man kunde tro, IFK Göteborg som stod för fotbollsglädjen (inte så mycket i alla fall). Nej, det var laget som förlorade med 9-0 som jublade och dansade med fansen efter slutsignal, vars fans sjöng som vore det det sista de hade i livet och som smittade av sig så till den grad att Tobbe Hysén och John Alvbåge inte kunde låta bli att hylla motståndarlagets klack efter matchen.
Däremot ville ingen LFC-spelare byta tröja med någon i blåvitt - blåvitt spelade ju i rosa ställ.....

När blåvitt gjorde mål reagerade göteborgsspelarna som om, "ptjaha, där var en balja till", medan LFCs fans sjöng ÄNNU starkare och bad att "can you please let us score".
Undantaget var då Mikael Stahre som röt och skrek och levde om oavsett.

Vissa kvällar lämnar man ett uppdrag och det man är mest nöjd med är inte att man tagit bra bilder. Det man är mest nöjd med är att man fått vara med.

Igår kväll var en sån kväll.

 Tobias Hysén och John Alvbåge hyllar Långholmens FC:s supportrar tillsammans med LFC.

LFC:s målvakt Chris Allen har just släppt in nio mål. Det kanske inte är ordet "vinnarskalle" man tänker på i första hand.

 Delar av LFC:s klack härmar linjedomaren.

LFC:s spelare joggar ner efter matchen.

Spelare och fans firar 0-9 förlusten på puben Southside på söder.

ett haveri och en lycklig slump

Idag har det inte hänt nåt nytt kul, så jag väljer att skriva om nåt gammalt kul istället.
I veckan fick jag - i samband med att Pelé och hans kompisar som vann VM-guld 1958 samlades på Råsunda - i uppgift att ta en "cool, häftig bild" som chefen uttryckte det.

Jag for iväg till Råsunda med en mission och en plan. Jag skulle rada upp gubbarna på ett alldeles särskilt sätt och ljuset skulle falla på ett alldeles särskilt sätt och det skulle bli så bra, så bra.

Under denna träff fick vi veta att det skulle bli ca 10 minuters tid till fotografering efter alla intervjuer. Kanon, tänkte jag. Det räcker gott och väl för min idé.

Men vad hände? Jo: när de brasilianska journalisterna har ställt sina frågor färdigt, kom de hela tiden på nya frågor - och sen ännu fler frågor. Och när fotbollsförbundets Jonas ledde Pelé&Co ut på gräsmattan där vi skulle fotografera FORTSATTE de brasilianska journalisterna att komma på frågor.

Haveri.

Gick inte att ta en enda bild utan att det dök upp en brasiliansk journalist i rutan.

Då såg jag i ögonvrån hur en av de svenska fotbolls-gubbarna hade tagit med sig en Expressen från den 20 juni 1958, alltså dagen efter att Brasilien tog VM-guld.

Jag nappade åt mig tidningen och lovade lämna tillbaka den. Sedan banade jag mig fram genom havet av brasilianska mikrofoner till själva Pelé och frågade: "Excuse me excuse me mr Pelé, would you mind holding up this newspaper?"

Mr Pelé svarade "yes yes" och höll upp tidningen.

Du skulle bara veta hur många haverier som inträffar i mitt jobb. Men då är det ju tur att det finns en del lyckliga slumpar där ute också.

uteblivet ärevarv och avbrutet objektiv

Sista landskampen på Råsunda och jag var förstås sugen på att göra nåt alldeles extra. Fick nys om att lagen skulle gå ärevarv efter slutsignal, monterade en kamera högt upp på en balkong som skulle fånga hela härligheten (arena, galen publik, hysteriskt glada spelare, tjofadderittan) när de gick sitt varv.

Fixade ok från vakt-arne. Fixade ok från förbunds-ester. Fixade ok från alla 23000 (nästan) vakter som skulle kunna sätta käppar i hjulet när jag sedan i halvlek skulle montera min kamera.

Och så drog jag en vända till med alla inblandade för att jag verkligen verkligen skulle vara säker på att allt var ok. Vilket säkert uppskattades av alla inblandade som inte hade annat att göra än att dalta med en neurotisk fotograf.

Nu var det bara att vänta på det magiska ögonblicket när min fantastiska bild skulle tas.

Vad hände? De gick fanimig inget ärevarv.

Men här är en bild i alla fall. Du får tänka själv hur bra det hade blivit.

 Killen till höger är världens bästa försvarare. Killen till vänster är inte världens bästa anfallare.

Så här sur kan man vara när man torskat med 3-0 och heter Wernbloom i efternamn.

Och så här ledsen kan man bli när man just bränt en målchans och heter Holmén i efternamn.

"Men det avbrutna objektivet då?", undrar kanske du. Jo: efter matchen när jag var precis så stressad som man kan vara när man jobbar som fotograf för Expressen så skulle jag ta fram diverse grejjer ur min kameraväska med ena handen, samtidigt som jag tyckte att det var en bra idé att balansera resten av utrustningen i andra handen. Det visade sig inte vara någon bra idé. Gluggen for i backen och gick precis itu. Ja, go vänner. Så kan en fotokväll också sluta.