I veckan fick jag - i samband med att Pelé och hans kompisar som vann VM-guld 1958 samlades på Råsunda - i uppgift att ta en "cool, häftig bild" som chefen uttryckte det.
Jag for iväg till Råsunda med en mission och en plan. Jag skulle rada upp gubbarna på ett alldeles särskilt sätt och ljuset skulle falla på ett alldeles särskilt sätt och det skulle bli så bra, så bra.
Under denna träff fick vi veta att det skulle bli ca 10 minuters tid till fotografering efter alla intervjuer. Kanon, tänkte jag. Det räcker gott och väl för min idé.
Men vad hände? Jo: när de brasilianska journalisterna har ställt sina frågor färdigt, kom de hela tiden på nya frågor - och sen ännu fler frågor. Och när fotbollsförbundets Jonas ledde Pelé&Co ut på gräsmattan där vi skulle fotografera FORTSATTE de brasilianska journalisterna att komma på frågor.
Haveri.
Gick inte att ta en enda bild utan att det dök upp en brasiliansk journalist i rutan.
Då såg jag i ögonvrån hur en av de svenska fotbolls-gubbarna hade tagit med sig en Expressen från den 20 juni 1958, alltså dagen efter att Brasilien tog VM-guld.
Jag nappade åt mig tidningen och lovade lämna tillbaka den. Sedan banade jag mig fram genom havet av brasilianska mikrofoner till själva Pelé och frågade: "Excuse me excuse me mr Pelé, would you mind holding up this newspaper?"
Mr Pelé svarade "yes yes" och höll upp tidningen.
Du skulle bara veta hur många haverier som inträffar i mitt jobb. Men då är det ju tur att det finns en del lyckliga slumpar där ute också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar