onsdag 22 maj 2013

över till något helt annat


Lena Cullberg bor på Brännö. Lena Cullberg har får.
   Varje vår klipper hon sina får med en vanlig sax och promenerar över ön med dem till den lilla båthamnen. Där krånglas de ner i en plasteka och körs ut till någon av de små holmarna utanför Brännö, för sommarbetet.
   Jag följde Lena under en dag i maj i ett reportage för Tidningen Land.
   Det är väl typ så långt från min normala arbetsmiljö man kan komma - reklamtyngda idrottsarenor, misstänksamma publik- och pressvärdar, tiotusenhövdade publikskaror. Platser och sammanhang där luften dryper av förväntan på guldmedaljer, tv-räddningar, klassmål och världsrekord.
   Hos Lena på Brännö var det bara hon, jag, reporter och en skock får som varken förväntade sig guldmedalj eller världsrekord. 
   Men det kan bli bilder av det också.













måndag 20 maj 2013

finalemente

Ibland är det här jobbet en enda stor löneförmån.
   Att få vara med om ett VM-guld i ishockey på hemmaplan är stort - sjukt stort.
   Inatt gick jag och la mig när min fru skulle kliva upp.
   Jag är sjukt trött och har lite småont här och var, som man har efter att ha burit, släpat och sprungit under ett mästerskap.
   Men jag har svårt att hitta saker att klaga på - trots att jag faktiskt är fotograf och vi brukar inte ha svårt att komma på saker att klaga på.
   Idag är jag bara glad.
   Och trött.
   Och glad.
















söndag 5 maj 2013

dra mig baklänges

Bruce Springsteen. Två kvällar i ett fullsatt Friends Arena.
   Coolt, om du frågar mig.
   Och inte blir det mindre coolt för att jag fick chansen att plåta från annorlunda vinklar, istället för de normala "tre-låtar-utan-blixt-från-diket".
   Ett av årets klara foto-höjdpunkter hittills.
   Bruce var nere hos publiken och gjorde high-fives och snodde en öl som han svepte.
   En liten kille ur publiken plockades upp på scenen och rockade järnet.
   Bossen och The E Street Band chockade alla genom att ena kvällen spela hela Born To Run, och andra kvällen spela hela Darkness On The Edge Of Town.
   Publiken hjälpte till att skapa en magisk stämning genom att hålla upp sina lysande mobiltelefoner.
   Och efter spelningen gick Little Steven av scenen, öppnade en flaska ramlösa med ögonbrynet och väste till mig:
   "Jesus! What a show, man! What an arena. Pull me backwards!"
   Eller....ja...nä...det där sista var kanske lite skarvat.
   Men det var en jäkla bra show.