Mitt 2013

<div data-configid="9978336/6283322" style="width: 525px; height: 175px;" class="issuuembed"></div><script type="text/javascript" src="//e.issuu.com/embed.js" async="true"></script>

fotboll i hänryckningens tid

Jahapp. Tre matcher med svenska herrlandslaget i fotboll. Tre erbarmliga tillställningar som inte alls gick som vi hade tänkt oss.

   Det har handlat mer om planinvasion, skador, magsjukdom, ett rött kort, avstängda och försvunna spelare. (Graviditeten har ju varit närmast epidemisk i det här landslaget.)

   Helt enkelt jävligt dåligt.

   Men för att balansera det hela och få en mer nyanserad bild tycker jag att vi bör analysera den här samlingen match för match.

   Få se nu:

   Sverige Makedonien: Skit.

   Österrike Sverige: Skit.

   Sverige Färöarna: Skit.

   Ptja; det var väl ungefär så.

   Ljusglimter då? Finns det inga såna?

   Eeehhhhhh…….jo:

   - Zlatan var arg. Det är bra. Det stämmer inte alls att Zlatan är bäst när han är glad. Zlatan är bäst när han är arg.

   - Pelle Nilsson

över till något helt annat

Lena Cullberg bor på Brännö. Lena Cullberg har får.

   Varje vår klipper hon sina får med en vanlig sax och promenerar över ön med dem till den lilla båthamnen. Där krånglas de ner i en plasteka och körs ut till någon av de små holmarna utanför Brännö, för sommarbetet.

   Jag följde Lena under en dag i maj i ett reportage för Tidningen Land.

   Det är väl typ så långt från min normala arbetsmiljö man kan komma - reklamtyngda idrottsarenor, misstänksamma publik- och pressvärdar, tiotusenhövdade publikskaror. Platser och sammanhang där luften dryper av förväntan på guldmedaljer, tv-räddningar, klassmål och världsrekord.

   Hos Lena på Brännö var det bara hon, jag, reporter och en skock får som varken förväntade sig guldmedalj eller världsrekord. 

   Men det kan bli bilder av det också.

finalemente

Ibland är det här jobbet en enda stor löneförmån.
   Att få vara med om ett VM-guld i ishockey på hemmaplan är stort - sjukt stort.
   Inatt gick jag och la mig när min fru skulle kliva upp.
   Jag är sjukt trött och har lite småont här och var, som man har efter att ha burit, släpat och sprungit under ett mästerskap.
   Men jag har svårt att hitta saker att klaga på - trots att jag faktiskt är fotograf och vi brukar inte ha svårt att komma på saker att klaga på.
   Idag är jag bara glad.
   Och trött.
   Och glad.

dra mig baklänges

Bruce Springsteen. Två kvällar i ett fullsatt Friends Arena.
   Coolt, om du frågar mig.
   Och inte blir det mindre coolt för att jag fick chansen att plåta från annorlunda vinklar, istället för de normala "tre-låtar-utan-blixt-från-diket".
   Ett av årets klara foto-höjdpunkter hittills.
   Bruce var nere hos publiken och gjorde high-fives och snodde en öl som han svepte.
   En liten kille ur publiken plockades upp på scenen och rockade järnet.
   Bossen och The E Street Band chockade alla genom att ena kvällen spela hela Born To Run, och andra kvällen spela hela Darkness On The Edge Of Town.
   Publiken hjälpte till att skapa en magisk stämning genom att hålla upp sina lysande mobiltelefoner.
   Och efter spelningen gick Little Steven av scenen, öppnade en flaska ramlösa med ögonbrynet och väste till mig:
   "Jesus! What a show, man! What an arena. Pull me backwards!"
   Eller....ja...nä...det där sista var kanske lite skarvat.
   Men det var en jäkla bra show.

Skrällen på Strömvallen

Jag är fortfarande lite omtumlad, faktiskt. Kan inte riktigt skaka av mig det som hände igår på Strömvallen. Hade svårt att sova när jag kom hem.

   Gudarna ska veta att det inte riktigt är omskakad och omtumlad man brukar vara när man varit och jobbat med allsvensk fotboll på Strömvallen i Gävle. Snarare sömnig.

   Men nu snurrar tankarna kors och tvärs.

   Vad hände?

   Hur kunde det bli så här?

   Vad får det för konsekvenser för resten av säsongen? För allsvenskan i sin helhet? För landslaget?

   Frågorna hopar sig.

   För om Pelle Olsson ska fortsätta att visa känslor som den värste Mikael Stahre, då vet jag inte var fotbollen är på väg. Ett utfall mot fjärdedomaren, ett utfall mot huvuddomaren, ett långt tjafs med Andreas Alm. 

   Herregud.

   Att Kennedy Igboananike avgjorde i 95:e minuten? 

   Ptja, det var förstås också lite coolt.

Se Zilina och sedan dö. En smula.

Ptjaha. Here we go again. 0-0 igen.

   Jag tycker annars att det är rätt kul att resa i öst-länder. Det är inte enkelt. Det är inte charmigt. Det är inte snyggt.

   Men ändå - det är nåt annat. På en hypermodern arena som t ex Friends är allt naturligtvis välordnat för oss - bredband funkar, ljuset är tiptop. Men spelarbussen körs in bakom ståljalusier och man har inte en chans att ta några andra bilder än de som uppstår på planen eller i en mixad zon.

   På MSK Zilina har vakterna ingen riktig koll, det går att trixa och tänja lite på gränserna och dyka upp där spelare och ledare minst anar det.

   Inte för att att det blir så fantastiskt revolutionerande, men det blir i alla fall nåt annat.

   Det som är minnesvärt med just matchen mot Slovakien är väl annars att vi hade två Lagerbäck på plats.

   Både Erik och Lars.