onsdag 27 mars 2013

Se Zilina och sedan dö. En smula.


Ptjaha. Here we go again. 0-0 igen.
   Jag tycker annars att det är rätt kul att resa i öst-länder. Det är inte enkelt. Det är inte charmigt. Det är inte snyggt.
   Men ändå - det är nåt annat. På en hypermodern arena som t ex Friends är allt naturligtvis välordnat för oss - bredband funkar, ljuset är tiptop. Men spelarbussen körs in bakom ståljalusier och man har inte en chans att ta några andra bilder än de som uppstår på planen eller i en mixad zon.
   På MSK Zilina har vakterna ingen riktig koll, det går att trixa och tänja lite på gränserna och dyka upp där spelare och ledare minst anar det.
   Inte för att att det blir så fantastiskt revolutionerande, men det blir i alla fall nåt annat.
   Det som är minnesvärt med just matchen mot Slovakien är väl annars att vi hade två Lagerbäck på plats.
   Både Erik och Lars.








lördag 23 mars 2013

det här gick verkligen åt helskotta

Ptjaha. Där satt man. Full av adrenalin (och ipren eftersom jag kombinerar landslagssamling med en rejäl förkylning - lite udda och inte helt lyckat).
   Klang- och jubelföreställningen uteblev. Fansen (som blivit uppmanade att stötta laget) gjorde sitt bästa, men efter en halv halvlek insåg nog alla att det var ganska meningslöst.
   0 - 0 är det sämsta tänkbara resultatet för en fotograf. Till och med en förlust är bättre, eftersom det då faktiskt HÄNDER nåt. Missförstå mig nu inte och tolka det som att jag vill att sveriges fotbollslandslag SKA förlora. Det är bara det att när det blir 0 - 0 finns liksom INGENTING att skildra.
   Arrgghh! Jag som hade tänkt visa fina bilder på vackra svenska mål och irländska spelare som togs ner av bastanta svenska backar.
  Men det får bli bilder på när svenska spelare ramlar istället.









lördag 2 mars 2013

Gulddrömmen som rann ut.


Det skulle bli så bra.
   Calle Halfvarsson skulle ta Northug på sistasträckan och ge igen för gammal ost och för den nesliga spurtförlusten i Sjusjöen för nåt år sedan, när Petter Northug gav honom lång näsa.
   Men istället blev det förstås Petter som drog längsta strået, åkte först över den röda linjen och gjorde en ny, dryg gest och allt var som vanligt igen.
   Vår gulddröm bestod rent konkret av en flaska champagne som vi förvarade i bilen för den händelse att det skulle bli svenskt guld.
   Då skulle flaskan korkas upp och drickas eller sprutas av en guld-rusig åkare.
   Riktigt fiffigt och innovativt, om du frågar mig.
   Men så blev det inte.
   För mitt under presskonferensen med silvermedaljörerna (som ju skulle vara guldmedaljörer) flög korken ur flaskan i bilen och allt blev väldigt geggigt.
   Nu kör vi runt i en bil som är precis så sunkig som en reportagebil är i slutet av ett mästerskap.
   Fast just den här champagne-sunkigheten har ju faktiskt ett stänk (!) av lyx och glamour runt sig.