stolpe in

Fredag kväll.
Allsvenskan, Örebro mot Djurgården på Behrn Arena. Kl 19.
Jag lämnar stan kl 16, då har jag tre timmar på mig att köra de 20 milen till Örebro.

Efter två och en halv timme har jag inte ens kommit till Södertälje.
Trafikrapporten säger "vägskada vid motorvägsbron".
Skitjävulskap, säger jag.

I de plågsamt långsamma köerna på E4:an stiger frustrationen, det kryper under huden av ilska och ur munnen kommer osande haranger om alltings jävlighet.
Men det går inte fortare för det.

Snart inser jag att jag inte kommer att hinna till första halvlek. Jag ringer till tidningen, förklarar läget, sorry sorry, lägger på och känner mig tämligen misslyckad.

På sportradion får jag höra att matchen är 15 minuter försenad. Yes - en liten medgång ändå.
Jag fortsätter följa första halvlek på radion.
DIF gör 0-1. Fan också.
DIF gör 0-2. Fan också igen.
Om nu DIF gör 0-3 så är det gonatt för mig. Då har jag missat allt. Då kan jag lika gärna stanna bilen och gräva ner mig i en grop.
Men ÖSK gör 1-2.
Och ÖSK gör 2-2.
Där tar första halvlek slut.
Och jag är framme.

Jag rusar in på arenan, får tag i en fotoväst, monterar fort som tusan en målkamera och får igång alla prylar.

Nu är jag på ruta ett. Nu står det noll-noll. Nästa mål kommer att bli "grej of the day", det känner jag.

Då gör Erton Fejzullahu, Djurgårdens nyinköpta målspruta 2-3. Hans mål fastnar i målkameran och jag får till ett hyfsat jubel.

Matchen slutar 2-3.

Tidningen vill bara ha bild på Erton.

Och det har jag. Kanske inte det bästa jag gjort i karriären. Men ändå.

Som min farfar alltid brukade säga: "Det kunde ha gått värre."