det här gick verkligen åt helskotta

Ptjaha. Där satt man. Full av adrenalin (och ipren eftersom jag kombinerar landslagssamling med en rejäl förkylning - lite udda och inte helt lyckat).
   Klang- och jubelföreställningen uteblev. Fansen (som blivit uppmanade att stötta laget) gjorde sitt bästa, men efter en halv halvlek insåg nog alla att det var ganska meningslöst.
   0 - 0 är det sämsta tänkbara resultatet för en fotograf. Till och med en förlust är bättre, eftersom det då faktiskt HÄNDER nåt. Missförstå mig nu inte och tolka det som att jag vill att sveriges fotbollslandslag SKA förlora. Det är bara det att när det blir 0 - 0 finns liksom INGENTING att skildra.
   Arrgghh! Jag som hade tänkt visa fina bilder på vackra svenska mål och irländska spelare som togs ner av bastanta svenska backar.
  Men det får bli bilder på när svenska spelare ramlar istället.

Gulddrömmen som rann ut.

Det skulle bli så bra.

   Calle Halfvarsson skulle ta Northug på sistasträckan och ge igen för gammal ost och för den nesliga spurtförlusten i Sjusjöen för nåt år sedan, när Petter Northug gav honom lång näsa.

   Men istället blev det förstås Petter som drog längsta strået, åkte först över den röda linjen och gjorde en ny, dryg gest och allt var som vanligt igen.

   Vår gulddröm bestod rent konkret av en flaska champagne som vi förvarade i bilen för den händelse att det skulle bli svenskt guld.

   Då skulle flaskan korkas upp och drickas eller sprutas av en guld-rusig åkare.

   Riktigt fiffigt och innovativt, om du frågar mig.

   Men så blev det inte.

   För mitt under presskonferensen med silvermedaljörerna (som ju skulle vara guldmedaljörer) flög korken ur flaskan i bilen och allt blev väldigt geggigt.

   Nu kör vi runt i en bil som är precis så sunkig som en reportagebil är i slutet av ett mästerskap.

   Fast just den här champagne-sunkigheten har ju faktiskt ett stänk (!) av lyx och glamour runt sig.

Los Angeles, Davos, Cavalese och en bruten tå.

Bröllop i Los Angeles.

   Världscup i längdskidor i Davos.

   Och så längd-VM i Val di Fiemme i Italien.

   Månaden började med Zlatan och Messi på Friends Arena. Och den kommer att sluta om fem dagar med fem-milen i Val di Fiemme.

   Februari kvalar lätt in på listan över de konstigaste jobb-månaderna ever.

   Men det har gått skitbra.

   Om man bortser från den brutna tån.

   Eftermiddag för två dagar sedan. Jag sparkade till en dörrstopp och hörde ett lätt "knak". Senare var tån blå.

   Igår konstaterade en läkare att tån var bruten. Jag tejpar och äter Voltaren.

   I morse hälsade jag på den snälla sjukvårdaren med just den frasen:

    "Voltaren, molto bene!"

nu kommer boken - den är såå analog

Det var ett tag sedan jag bloggade.

   Det förklaras med boken på bilden.

   Och all ångest som är förknippad med att försöka sammanfatta tio år som pressfotograf i en enda bok. Visserligen på hundra sidor, men ändå.

   Hur som helst: En bok blev det, och jag är nöjd.

   Varför en bok då, frågar du dig? Varför det mest analoga av alla medier?

   Jo: Nånstans i all teknik och all digital mumbojumbo som vi fotografer tampas med och använder oss av, så slutar det ändå med att jag måste hitta en bra idé, jag måste hitta min position, jag måste hitta timingen, jag måste hitta ljuset och jag måste ofta skapa en bra relation med den eller det som ska avbildas.

   Det är samma sak nu som förr. Och det är där och då bra bilder görs.

   Missförstå nu inte: Jag är ett stort teknik-fan. Jag kastar mig över all ny teknik som kommer ut (vilket både min familj och vår skrala hushållskassa vittnar om).

   Men oftast handlar den digitala tekniken om distribution av bilder. Den hjälper mig oftast inte att göra bättre bilder eller hitta på bättre idéer.

   Jag tycker att det är skitballt att kunna sända bilder direkt från kameran. Jag tycker det är as-coolt att kunna koppla upp mig med racer-fart från en leråker.

   Men det är inte bildskapande. Det är distribution av bilder.

   Nu distribuerar jag mina bilder i bokform.

   Det är skitkrångligt. Boken är otymplig. Du kan inte ladda ner den. Man måste skicka den i ett stort kuvert. Den tar tid att bläddra sig igenom.

   Jättebra.

   Bjud mig på en bättre lunch, så får du en.

   God jul.

   

tjena välkommen

Igår kväll sa vi hejdå till Råsunda.

   Jag vet inte hur många matcher jag bevakat där, men det är många. Så många att en del av personalen faktiskt påstår att jag har (eller borde ha) egen nyckel.

   Men den jag tänker på allra mest idag är mannen på parkeringen. 

   Mannen vid Råsunda Skola som fixade en informell pressparkering åt oss som var där ofta.

   Han hälsade alltid med samma hälsningsfras. Osvikligt. Match efter match. År efter år. Det gick så långt att jag brukade säga till reportrarna jag hade i bilen när vi kom till Råsunda Skola att: "- Lyssna nu, killen där kommer att säga "tjena välkommen".

   "- Tjena, välkommen!" sa mannen när jag vevade ner rutan för att betala. Eller egentligen, han sa faktiskt "tjeena velkåmmen", om man ska vara petig. Det slog aldrig fel.

   Igår när jag parkerat bilen och han dragit sitt "tjena välkommen" pratade vi en stund. Det visade sig att han hade varit lärare på Råsunda Skola. Klassföreståndare till och med. Hade haft en elev vid namn Steve Angelo som nu spelar i Swedish House Mafia. Som hade konsert i Zlatan Arena bara en kilometer från Råsunda.

   Tänka sig.

   Matchen då?

   Ja, det slutade ju bittert för AIK. Men, alltså på något sätt: Det slutar ju alltid bittert. Till slut står man på nån uschlig gräsmatta i november, genomblöt och kall och framför sig har man spelare som hänger med huvudet. Det ska ju liksom vara så. Och kort därefter laddar vi för en ny säsong, med nytt hopp och vi glömmer strax att det antagligen kommer att sluta på samma sätt även nästa säsong.

   Det är bittert. Och charmigt. På en gång.

   Bittercharmigt, kanske?

en lyckad kväll och en mindre lyckad

Elfsborgs guld blev självklart en enda yra av glädjevrål, guldkonfetti, svett och alkohol. Precis som det ska vara.

   Och visst var det rätt åt Elfsborg att guldet hamnade i Borås!

   Min kväll blev lyckad trots en lång radda haverier (ni skulle bara ana) - den inbegrep både montering av fjärrstyrd kamera på en blött arenatak och en stunds väntan på ett blött tak ovanför Stora Torget där fansen skulle få fira sina guldhjältar. Men det gick bra - resultatet syns nedan.

   Men den mindre lyckade då?

   Jo, jag kan inte släppa den underbara och överförfriskade Elfsborgssupportern som bokat in sig på samma hotell som oss (där också guldfesten gick av stapeln).

   När vi, vid halvtre-tiden på natten, slappade i lobbyn efter en lång dag stannade en av hissarna.

   Ut kikar en lite vinglig ung man i bara kalsongerna. Han låter blicken svepa över lobbyn, suckar besviket och säger: 

"-Jag har ett deluxe-rum. Med jacuzzi och bastu på rummet. Nummer 815."

"- Grattis", säger jag.

   Receptionisten blir lite besvärad och hjälper honom att trycka upp hissen till våning åtta igen.

   Efter en stund öppnas hissdörrarna igen. Den unge mannen i bara kalsonger tittar ut igen och scannar av lobbyn igen. Suckar återigen lite missnöjt.

   "- Jag har deluxe-rum", säger han.

   "- Jag vet. 815", säger jag.

   Han tittar på mig en stund med förbryllad blick. Sedan säger han "- Har vi träffats förut?"

   Receptionisten är lite mer irriterad och trycker snabbt upp honom till våning åtta och förklarar att man faktiskt inte kan åka hiss på det här hotellet i bara kalsonger.

   Nu dröjer det inte länge förrän hissdörrarna öppnas igen och den unge mannen står där. Nu i morgonrock.

  "- Hej säger kollegan. Letar du efter brudarna?"

  "- Äh, det ligger en i badkaret där uppe", säger mannen. "Ähskoja bara", säger han sedan med ett flin.

   Han hinner inte mer för nu är receptionisten på hugget och trycker raskt upp honom till våning åtta, trots att han faktiskt klätt sig i morgonrock.

Jag funderar: Han hade bokat in sig i det här fina rummet och säkert tänkt sig en pang-kväll med någon trevlig borås-flicka. Och så blev det inte som han tänkt.

   Han borde förstås ha ordnat detta på festen under kvällen.

   Hur gick det till uppe i rummet innan han kom ner första gången? Han började klä av sig, fyllde upp jacuzzin och satte på bastun.

   Och så kände han att det liksom saknades något. Eller någon. Kändes inte bra.

   Kanske finns det någon trevlig flicka i lobbyn?

   Jag tar hissen ner och kollar.

   Det går väl bra i kalsonger.

   Lite tokigt, så där.

Vi kommer nog aldrig att få veta.

bragden i norrköping

Har Elfsborg guldfrossa? Egentligen?
   Ptja....
   När Stefan Ishizaki svarar på denna fråga fnyser han litegrann och säger:
  "- Javisst har vi guldfrossa, nästa fråga?"
   Och när Ishi ska förklara hur han missade sitt jätteläge säger han: "- Jag ångrar mig i sista stund. Först tänker jag att jag ska runda honom och sen tänker jag att jag ska chippa och i sista stund ska jag ändra mig och lägga den på högern....."
   Och när hela Elfsborg (utom Ishizaki och Jon Jönsson) smiter ut bakvägen från Nya Parken och undviker oss i mediepacket efter förlusten mot Norrköping.
   Då vet man.