tjena välkommen

Igår kväll sa vi hejdå till Råsunda.

   Jag vet inte hur många matcher jag bevakat där, men det är många. Så många att en del av personalen faktiskt påstår att jag har (eller borde ha) egen nyckel.

   Men den jag tänker på allra mest idag är mannen på parkeringen. 

   Mannen vid Råsunda Skola som fixade en informell pressparkering åt oss som var där ofta.

   Han hälsade alltid med samma hälsningsfras. Osvikligt. Match efter match. År efter år. Det gick så långt att jag brukade säga till reportrarna jag hade i bilen när vi kom till Råsunda Skola att: "- Lyssna nu, killen där kommer att säga "tjena välkommen".

   "- Tjena, välkommen!" sa mannen när jag vevade ner rutan för att betala. Eller egentligen, han sa faktiskt "tjeena velkåmmen", om man ska vara petig. Det slog aldrig fel.

   Igår när jag parkerat bilen och han dragit sitt "tjena välkommen" pratade vi en stund. Det visade sig att han hade varit lärare på Råsunda Skola. Klassföreståndare till och med. Hade haft en elev vid namn Steve Angelo som nu spelar i Swedish House Mafia. Som hade konsert i Zlatan Arena bara en kilometer från Råsunda.

   Tänka sig.

   Matchen då?

   Ja, det slutade ju bittert för AIK. Men, alltså på något sätt: Det slutar ju alltid bittert. Till slut står man på nån uschlig gräsmatta i november, genomblöt och kall och framför sig har man spelare som hänger med huvudet. Det ska ju liksom vara så. Och kort därefter laddar vi för en ny säsong, med nytt hopp och vi glömmer strax att det antagligen kommer att sluta på samma sätt även nästa säsong.

   Det är bittert. Och charmigt. På en gång.

   Bittercharmigt, kanske?