finalemente

Ibland är det här jobbet en enda stor löneförmån.
   Att få vara med om ett VM-guld i ishockey på hemmaplan är stort - sjukt stort.
   Inatt gick jag och la mig när min fru skulle kliva upp.
   Jag är sjukt trött och har lite småont här och var, som man har efter att ha burit, släpat och sprungit under ett mästerskap.
   Men jag har svårt att hitta saker att klaga på - trots att jag faktiskt är fotograf och vi brukar inte ha svårt att komma på saker att klaga på.
   Idag är jag bara glad.
   Och trött.
   Och glad.

dra mig baklänges

Bruce Springsteen. Två kvällar i ett fullsatt Friends Arena.
   Coolt, om du frågar mig.
   Och inte blir det mindre coolt för att jag fick chansen att plåta från annorlunda vinklar, istället för de normala "tre-låtar-utan-blixt-från-diket".
   Ett av årets klara foto-höjdpunkter hittills.
   Bruce var nere hos publiken och gjorde high-fives och snodde en öl som han svepte.
   En liten kille ur publiken plockades upp på scenen och rockade järnet.
   Bossen och The E Street Band chockade alla genom att ena kvällen spela hela Born To Run, och andra kvällen spela hela Darkness On The Edge Of Town.
   Publiken hjälpte till att skapa en magisk stämning genom att hålla upp sina lysande mobiltelefoner.
   Och efter spelningen gick Little Steven av scenen, öppnade en flaska ramlösa med ögonbrynet och väste till mig:
   "Jesus! What a show, man! What an arena. Pull me backwards!"
   Eller....ja...nä...det där sista var kanske lite skarvat.
   Men det var en jäkla bra show.

Skrällen på Strömvallen

Jag är fortfarande lite omtumlad, faktiskt. Kan inte riktigt skaka av mig det som hände igår på Strömvallen. Hade svårt att sova när jag kom hem.

   Gudarna ska veta att det inte riktigt är omskakad och omtumlad man brukar vara när man varit och jobbat med allsvensk fotboll på Strömvallen i Gävle. Snarare sömnig.

   Men nu snurrar tankarna kors och tvärs.

   Vad hände?

   Hur kunde det bli så här?

   Vad får det för konsekvenser för resten av säsongen? För allsvenskan i sin helhet? För landslaget?

   Frågorna hopar sig.

   För om Pelle Olsson ska fortsätta att visa känslor som den värste Mikael Stahre, då vet jag inte var fotbollen är på väg. Ett utfall mot fjärdedomaren, ett utfall mot huvuddomaren, ett långt tjafs med Andreas Alm. 

   Herregud.

   Att Kennedy Igboananike avgjorde i 95:e minuten? 

   Ptja, det var förstås också lite coolt.

Se Zilina och sedan dö. En smula.

Ptjaha. Here we go again. 0-0 igen.

   Jag tycker annars att det är rätt kul att resa i öst-länder. Det är inte enkelt. Det är inte charmigt. Det är inte snyggt.

   Men ändå - det är nåt annat. På en hypermodern arena som t ex Friends är allt naturligtvis välordnat för oss - bredband funkar, ljuset är tiptop. Men spelarbussen körs in bakom ståljalusier och man har inte en chans att ta några andra bilder än de som uppstår på planen eller i en mixad zon.

   På MSK Zilina har vakterna ingen riktig koll, det går att trixa och tänja lite på gränserna och dyka upp där spelare och ledare minst anar det.

   Inte för att att det blir så fantastiskt revolutionerande, men det blir i alla fall nåt annat.

   Det som är minnesvärt med just matchen mot Slovakien är väl annars att vi hade två Lagerbäck på plats.

   Både Erik och Lars.

det här gick verkligen åt helskotta

Ptjaha. Där satt man. Full av adrenalin (och ipren eftersom jag kombinerar landslagssamling med en rejäl förkylning - lite udda och inte helt lyckat).
   Klang- och jubelföreställningen uteblev. Fansen (som blivit uppmanade att stötta laget) gjorde sitt bästa, men efter en halv halvlek insåg nog alla att det var ganska meningslöst.
   0 - 0 är det sämsta tänkbara resultatet för en fotograf. Till och med en förlust är bättre, eftersom det då faktiskt HÄNDER nåt. Missförstå mig nu inte och tolka det som att jag vill att sveriges fotbollslandslag SKA förlora. Det är bara det att när det blir 0 - 0 finns liksom INGENTING att skildra.
   Arrgghh! Jag som hade tänkt visa fina bilder på vackra svenska mål och irländska spelare som togs ner av bastanta svenska backar.
  Men det får bli bilder på när svenska spelare ramlar istället.

Gulddrömmen som rann ut.

Det skulle bli så bra.

   Calle Halfvarsson skulle ta Northug på sistasträckan och ge igen för gammal ost och för den nesliga spurtförlusten i Sjusjöen för nåt år sedan, när Petter Northug gav honom lång näsa.

   Men istället blev det förstås Petter som drog längsta strået, åkte först över den röda linjen och gjorde en ny, dryg gest och allt var som vanligt igen.

   Vår gulddröm bestod rent konkret av en flaska champagne som vi förvarade i bilen för den händelse att det skulle bli svenskt guld.

   Då skulle flaskan korkas upp och drickas eller sprutas av en guld-rusig åkare.

   Riktigt fiffigt och innovativt, om du frågar mig.

   Men så blev det inte.

   För mitt under presskonferensen med silvermedaljörerna (som ju skulle vara guldmedaljörer) flög korken ur flaskan i bilen och allt blev väldigt geggigt.

   Nu kör vi runt i en bil som är precis så sunkig som en reportagebil är i slutet av ett mästerskap.

   Fast just den här champagne-sunkigheten har ju faktiskt ett stänk (!) av lyx och glamour runt sig.

Los Angeles, Davos, Cavalese och en bruten tå.

Bröllop i Los Angeles.

   Världscup i längdskidor i Davos.

   Och så längd-VM i Val di Fiemme i Italien.

   Månaden började med Zlatan och Messi på Friends Arena. Och den kommer att sluta om fem dagar med fem-milen i Val di Fiemme.

   Februari kvalar lätt in på listan över de konstigaste jobb-månaderna ever.

   Men det har gått skitbra.

   Om man bortser från den brutna tån.

   Eftermiddag för två dagar sedan. Jag sparkade till en dörrstopp och hörde ett lätt "knak". Senare var tån blå.

   Igår konstaterade en läkare att tån var bruten. Jag tejpar och äter Voltaren.

   I morse hälsade jag på den snälla sjukvårdaren med just den frasen:

    "Voltaren, molto bene!"